Störig tjej -

Ni vet ju redan att jag är det största som hänt. Att jag är kungen i djungeln och smartast i klassen och snabbast på skolgården. Min hybris vet inga gränser och om jag mot förmodan skulle bli besegrad i något avseende har jag en lista lång som en travarman att hämta ursäkter från, ty jag felar aldrig.

Men om jag ska dra min förträfflighet ett steg längre och faktiskt prata allvar, så måste jag ställa frågan om hur motivation och inspiration kan vara så svårt för alla i hela världen utom mig? Det tog mig nästan 20 år att inse att inte alla vaknade varje dag med en självklar vilja att rida och träna sin häst, oavsett väder, förutsättningar eller mängden nytvättade benlindor.

I hela mitt liv har jag stått svarslös när jag fått frågan om vad som motiverar eller inspirerar mig. ”Jag” är svaret på båda frågorna. Jag trodde att det var självklart. Att alla var lika självcentrerade som jag och att motivation och vilja var något som kom inifrån. Det förefaller så oerhört bräckligt att motivation påverkas av väder och vind. Så oerhört tragiskt, att inspiration hämtas i någon annans tillrättalagda instagrampost.

Vad är ni för blåsfiskar på torra land, som valsar omkring helt utan passion för vardagen? Hur blev ni så? Och more imporant, hur undviker jag att hamna där? Tolka mig korrekt, kära läsare - jag är precis så oförstående inför er situation som jag låter.

Min poäng? Ni suger. Ni har allvarliga dedikations-problem. Hur kan pissväder vara av större vikt än det storartade i att få vara hästägare?

(OBS: till alla som i detta nu sitter med ansikten förvrängda av ilska, jag skojar. Inte om att jag aldrig upplevt bristande motivation, utan om att ni suger. Ni är helt okej Svenssons. Jag är Von Anka).