Låt mig om berätta Lisa
Att hoppa högt har sedan tidernas begynnelse varit en måttstock på obeveklig framgång och oklanderlig talang - bland idioter. Min iaktagelse är att alla kan hoppa högt, ett tag. Tills varje hästs tigerhjärta vridits om så många gånger att bara smulorna av det forna självförtroendet och glädjen finns kvar.
Missförstå mig rätt, kära höjdhoppare. Vad du gör med din egen självbild och ditt eget självförtroende lägger jag mig inte i, men vad du gör mot hästen har jag svårt att låta passera okommenterat. Låt mig illustrera verklighetens värsta amatör med hjälp av Lisa och Brunte från Nacka.
Lisa är, som de flesta andra i sin omgivning, en måttligt talangfull ryttare med tveksamma träningsmetoder och svajjigt engagemang. Lisa har dock ingen aning om detta, utan skulle hävda motsatsen och påstridigt påtala att hon rider mycket regelbundet och genomtänkt. Det gör folk generellt inte.
Brunte är 8 år och har gjort bra ifrån sig hela livet. Inte briljerat, men tagit sig an de uppgifter som presenterats för honom på ett klokt och trevligt sätt. Han har utbildats av den minoritet i Sverige som är kapabla att erbjuda en häst regelbunden träning och rätt förutsättningar.
Lisas familj investerar några hundra tusen i att köpa Brunte, eftersom lilla Lisa ska satsa på riktigt, och då behövs en bra häst. Till en början är allt frid och fröjd. Brunte gör det han köptes in för; hoppar felfritt med Lisa över hinder som i ett rasande tempo blir allt högre. Att Lisa lägger Brunte fel 7 av 10 gånger spelar ju ingen roll - Brunte kan hoppa ändå. På bara några månader har Lisa och Brunte kvalat och anmält sig till sin första 130, och även om Brunte har känts lite konstig det senaste är det bara att köra. Debuten slutar på fyra fel, och Lisa tycker det är klokt att anmäla Brunte till ytterligare sju klasser den närmaste månaden.
Här börjar Brunte få attityd. Istället för att ta Lisa i mål felfritt river de både två och tre hinder inne på banan. Efter några starter till händer det som inte borde kunna hända med en häst för flera hundra tusen kronor. Brunte vägrar.
Som den oklanderliga hästmänniska Lisa är tar hon Brunte till veterinären. De hittar kotledsinflammationer på båda fram och Lisa skyller på klubbens dåliga underlag. Lisa är nämligen för dum för att förstå att en häst som ridits av ett proffs hela sitt liv, och sedan säljs till en amatör, går sönder här och där på grund av sämre ridning och träning.
När Brunte vilat och är redo igen hoppar han felfritt ett par tävlingar, men så gör han det igen. Hästjäveln vägrar. Inga direkta fel hittas hos veterinären denna gång, så Lisa köper nya sporrar och börjar slåss med Brunte. Man måste ju visa vem som bestämmer.
Vi är nu ett år in i Lisas vardag med Brunte, och Lisa begriper inte att det är hennes dåliga ridning som gör att Brunte inte vågar hoppa längre. Bruntes självförtroende är nu att jämföra med en förtryckt kvinnas och tävlingsbanan är synonymt med orimliga krav, vassa sporrar och ryck i munnen om han, med livet som insats, skulle våga ta av i ett försök att glädja sin aggressiva ryttare.
Den här typen av misshandel - för det hävdar jag att det är - är så vanlig att ingen av oss ens reagerar längre. Lisas familj gjorde alla fel en familj kan göra. Istället för att investera 300 000 i en häst, skulle de ha investerat 100 000 i hästen och resten i träning. Lisas fortsätter att göra Bruntes liv till ett helvete ytterligare ett tag innan de tar honom till veterinären för att döma ut honom en gång för alla. Brunte måste dö, för Lisa kan inte rida. Att det är så förstår förståss inte Lisa, för Lisa är lyckligt ovetande om sin egen roll i Bruntes tragiska livsöde.